Isläggning

I natt  har Saggat frysit "östremilen", det vill säga från Årrenjarka till Njavve.

Nu får vi hoppas att det blir flera riktigt kalla dagar utan snö så att vi får en stark och bra is. Det brukar ta ytterligare flera dagar innan hela sjön lagt ända upp till Kvikkjokk, det är ju en stor och på vissa ställen 130 meter djup sjö...

Vi brukar staka väg över sjön när isen mäter 10 cm.

Stratusmolnen lättar över byn. Så länge som Saggat är öppen så här på senhösten så har vi ofta dimma på mornarna.

Saggat var forna tiders färdväg. Vintertid var det en buskad hästväg längs hela sjön från Kvikkjokk till Njavve. Min pappa Bengt berättar: "För att köra med häst fodrades 5 tums is, 12 cm. Pappa hade en liten, fin och snabb häst som hette Freja, med den kunde han köra på 3 tums is".

Min farfars far, Nils-Petter, hade  hand om postförningen mellan Kvikkjokk och Granudden. En sträcka på 14 mil t.o.r. en gång i veckan. Man körde med häst vintertid och rodde sommartid.

Han efterträddes av sin son Adolf 1905. Från och med 1902 började ångbåtarna trafikera sjöarna, då hade man postförningen från Mikaeli på hösten till mitten på juni.

I början av 1930-talet kom båtmotorerna och det blev mycket lättare att färdas på öppet vatten. Vår och höst när isarna inte bar var den sämsta tiden. Då fick man skidra eller gå och bära all post. Saggat var besvärlig eftersom isen ibland inte var bärkraftig, förän vid jultid. Äldsta poststigen gick upp efter Årrejåkk och vidare upp i Stournjåski över Kassavare och via Snjerak ned mot Kvikkjokk. Man kunde även gå eller åka skidor över Miesik, från Köpenhamn uppför berget och mot Snjerak.

Från ett avtal mellan Postverket och Adolf Mannber den 29:e april 1921 kan vi läsa att man skulle: tillhandahålla vintertid en stark och tjänlig häst, med lämpligt åkdon, när sådant påkallas. Samt en nykter och pålitlig mansperson, vilkens ålder likadeles ej må understiga 18 år. Men under den s.k förfallstiden antingen själv eller genom annan fullväxt, nykter och pålitlig mansperson, vilkens ålder ej likadels ej må understiga 18 år fortskaffa posten å i fråga varande sträcka. Den post, som under sistnämnda tid på en gång kall befodras, må i vikt ej överstiga 34 kilogram"

Som ersättning för varje enkel resa fick man 19 kronor och femtio öre. Man kan förstå att de fick vara med om många strapatser på dessa resor...

Från 1930 så fortskaffade man posten från Kvikkjokk- Tjåmotis två gånger i veckan t.o.r. Posten fraktades i en speciell väska och all värdepost var i en förseglad säck med sigill, man hade även en revolver, men det hände aldrig något rån...Under vägbygget var det stora summor pengar som man fick transportera när lönerna skulle betalas ut åt ett par hundra vägarbetare.

Farfar hade postförningen fram till 1934, i 29 år. Han efterträddes då av sin bror Hugo Mannberg som i sin tur förde posten fram till någon gång i början på 1950-talet, då var det bröderna Harry och Östen Arvidsson, Kvikkjokk som turades om att köra, de hade då skaffat en bil. När vägen var färdig 1958 så började postbussen att gå.