Åskovädren har varit många... men vi klarade datorer, kassor, tv-apparater, bensinavläsning, mm, för den här gången i alla fall...
Kria och Kengala gillar inte heller åska.
Dani och Lasse har satt upp en lada så att vi kan lagra hela vinterförrådet av hö till hästarna .
Bärgning av foder till djuren har varit ett slitsamt arbete för våra förfäder. På bilden min farmor Hulda och min faster Vahlborg som liten flicka. Fjällkorna, kan det vara Lycka, Blomma, Docka....
Så har har min pappa Bengt och min faster Vahlborg berättat:
När vårbruket var färdigt och det hade börjat grönska så att det fanns bete, då for man med hästarna till Valli ovanför Kvikkjokk. Där fick de gå fritt hela sommaren till hösten. Det var ca 20-25 hästar från byarna Kvikkjokk, Årrenjarka, Njavve och ibland Tjåmotis. I regel for man samtidigt från varje by när man skulle släppa dem. Jag minns inte att de hände någon häst något. Ibland så var vi och såg till dem. När man kom på fjället på dagen så låg de i regel, det var minst med mygg när det var solhett. men man såg alltid en häst som stod och höll vakt...Det var ett fint land för hästarna att skydda sig mot björn, de hade ju milsvidd utsikt. På hösten fram emot Mikaeli, om du inte hade någon körning innan, så hämtade vi dem. I bland så kom de själva ned mot Kvikkjokk. men annars så fick du i regel gå och söka dem ända upp väster om Vallispiken, 2 mil. Man hade alltid bröd och socker med sig, men när dom då kom och trängdes mot en från alla håll, 25 hästar, då blev man nästan förskräckt...
Det första arbetet med att bärga foder var att ta löv. Det arbetet började vi med när löven var fullt utvuxet, i regel början av juli månad. Pappa brukade fälla björkar med såg och yxa ock vi barn och mamma skar av kvistarna med löv och gjorde kärvar. Vi brukade fara med roddbåt efter stranden. Där det fanns gott om björk och buskar stannade vi , vi brukade ta 100 kärvar om dagen. Sedan bar vi kärvarna till båten och fyllde upp mitten på båten , det blev ett högt lass, det måste vara lungt på Saggat när vi gjorde denna båttur. Vi brukade också gå upp i skogen och ta löv, då gick det inte att frakta hem kärvarna då fick vi göra lövhässjor . Dem gjorde man mellan två tallar. Botten på hässjan skulle vara 1.80 m från marken så att renarna inte skulle komma åt att äta. Sedan hade man 10-12 störar mellan dessa tallar, störarna skulle vara spetsade upptill för på varje stör trädde man minst 10 lövkärvar. I en lövhässja kunde det vara över 100 kärvar, de hämtades hem på vintern med häst och kälke. Det var det bästa fodret åt fåren och getterna men även korna kunde äta det.
I mitten av juli började vi slå vallen. Sedan var det myrslåttern. På Tjokkimyran hade vi en torvkåta som vi övernattade i när vi slog där, men annars gick vi hem varje kväll...
Efter myrslåttern var det att fara och slå rånningen på deltat i Kvikkjokk. Här i tjärn har vi en sten som kallas "ängessten", på vattenståndet på den kunde man se om det var rätt tid att fara. När vi slog där uppe hade vi tält med som vi övernattade i. Senare på hösten slog man även starr och fräcken på rånningen.
Hästen fick äta mest vanligt hö medan de andra djuren fick äta myrhö, starr, fräcken och löv.
Jag hade gärna sett den där flocken av häster uppe på Valli... och lövhässjan i skogen... Jag känner en stor vördnad för våra förfäder och deras strävsamma liv.
